|
Under 1900-talet har människan varit den dominerande faktorn bakom landskapets snabba och storskaliga förändring. Arter dör ut i en takt som hundrafalt överstiger den naturliga.
Idag består landskapet till stor del av monokulturer med jordbruk på hela åkrarna, eller intensivt brukad skog. Dessa moderna monokulturer är homogena och storskaliga. Endast fragment av andra naturtyper finns kvar, som till exempel våtmarker, kantzoner, naturbetesmark, och åkerholmar.
Vad betyder de här storskaliga monokulturerna för vår framtida utveckling?
Ingen vet med större säkerhet, menar Jan Bengtsson. Några miljökonsekvensbeskrivningar har inte gjorts av modernt jord- eller skogsbruk.
Däremot vet man att den biologiska mångfalden har minskat.
Pollinatörer och naturliga fiender till skadegörare har till exempel minskat eller till och med försvunnit. Det vill säga, många viktiga ekosystemtjänster som ett landskap producerar kan varar hotade.
Jan Bengtssons förklaring till varför vissa arter försvinner är enkel och självklar.
På de stora åkrarna och de intensivt brukade skogarna finns det endast plats för några få arter. Samtidigt är dessa storskaliga monokulturer beroende av att det finns en mängd andra arter runt omkring, som producerar ekosystemtjänster. Som till exempel fjärilar och insekter som pollinerar grödor, maskar och bakterier som förbättrar jorden och bryter ner gammalt organiskt material. Men bristen på olika naturtyper i dagens jord- och skogsbruk gör att många av de arter som producerar de här ekosystemtjänsterna minskar eller försvinner.
Naturreservat ingen lösning
För att bevara den biologiska mångfalden är det vanligt att naturreservat och nationalparker inrättas i landskapet. Men det är inte alltid dessa räcker för att producera de ekosystemtjänster som vi behöver för till exempel vårt jord- och skogsbruk.
Problemet är att de ofta är små och isolerade. Det finns många arter som behöver större utrymmen än parkens gränser. Andra arter drabbas ofta av störningar och slås lätt ut helt eller delvis. Då är arten beroende av att det finns liknande naturtyper i närheten, så att arten lätt kan sprida sig från det närliggande området till nationalparken.
|
En bra tumregel för många arter är att när den naturtyp som den bor i har minskat till någonstans mellan 10 och 20% av landskapet, så börjar arten att försvinna. Trots att det finns platser kvar att leva på.
Följer man samma resonemang när det gäller jord- och skogsbruk, går det alltså inte att ersätta förlusten av mångfald i monokultuerna med att placera ut små och isolerade plättar av ovanliga naturtyper.
Fungerande landskapDet som behövs, enligt professor Jan Bengtsson, är att se till hela landskapet. Jord-och skogsbruken måste i sig vara fungerande landskap eftersom de är beroende av en mängd ekosystemtjänster för att producera den mat och det virke vi behöver.
Sådana fungerande landskap med jord- och skogsbruk finns till exempel i Östersjöns skärgårdar eller i vissa ekologiska jordbruk. De är variationsrika och småskaliga, och med hög biologisk mångfald.
Dessa landskap kan dessutom, i det långa loppet, ge ökad produktion jämfört med stora monokulturer (se artikeln "Vad är ett överflöd värt"). När det finns många arter med liknande funktioner, ökar chanserna att det finns några arter som kan ta över och "göra jobbet" när miljön förändras. Biologisk mångfald kan därför ses som en försäkring att ekosystemet fortsätter att producera de ekosystemtjänster som vi är beroende av, eller vill ha.
Jord- och skogsbruket är alltså i stor utsträckning beroende av vad som finns runtomkring, och inte bara av hur åkern eller skogen i sig ser ut och sköts.
Cecilia Holmlund
Källa:
Jan Bengtsson. "Ekologiska effekter av landskapsförändringar" i Landskapet:restprodukt eller medvetet skapat? Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens Tidskrift Årg. 140, Nr. 5, År 2001
Ladda ner Jan Bengtssons artikel som PDF...
|